denna dag för tre år sen kommer jag att minnas som om det vore igår.

solen sken å  det var varmt ute även om kl bara var strax efter 8.30 jag var i full färd med att servera alma å abbe frukost då karl kommer hem å bara skriker att du är borta, min första tanke var att det var karls chef som hade råkat ut för nå men karl bara skriker rätt ut att du var död... jag bryter ihop men vill inte riktigt förstå vad han säger. det var inte sant, ni var ju nyss hemkommen å allt var bra. jag hade hela morgonen tänkt skicka ett sms å fråga om jag skulle komma ner med strumpor till er för ni hade så få. det var mitt största bekymmer den dagen. jag börjar sakta inse att det karl sa hade inträffat, han säger att alla syskon skulle åka in på sjukhuset å att dom var på väg att hämta upp karl så han måste byta om. jag glömmer vad jag håller på med å sätter mej på bron å där sitter jag till de övriga kommer. jag får en kram av en utav karls systrar å jag säger: hur ska jag nånsin kunna träffa dom igen?? där satt jag med min 5 månader gamla dotter å var överlycklig! jag ber om att få följa med till sjukhuset men karl säger då, men vem ska vara med barnen då? jag hade helt glömt bort att jag faktiskt var hemma med alma å abbe, det fanns inte en tanke på att dom faktiskt satt i köket å väntade på frukost. en av karls systar börjar på att ringa runt för att få tag i nån som kunna vara med mej för jag var totalt knäckt på alla plan, vår snälla granne kom å var med mej under tiden som de andra var på sjukhuset. jag frågade hela tiden om det fanns nån chans att du levde men fick sakta men säkert inse att det inte var så. jag kände mej som den största svikaren som fanns för att jag inte klarade av att fara till er å hälsa på, efter 3 dagar så sitter jag med min svärmor i soffan å pratar, jag bryter ihop å bara grinar, går till köket å säger till karl: nu åker vi. alla tittar på mej å karl ställer sig upp går till hallen å klär på sig, vi sätter oss i bilen å vi far. efter en stund i bilen så frågar karl om jag är säker på det här men det var jag inte men jag kände att jag måste!! jag bara måste få träffa er så ni skulle veta att jag fanns där för er även om jag kände mej dum. vi kom fram å vi gick in, ni tittar på mej å kommer till hallen å jag får ge er den kramen som ni så väl behövde. jag säger förlåt å vi går in å sätter oss. jag sitter å lyssnar på vad ni berättar, på vad ni hann göra å hur många kort ni hade hunnit ta. å jag minns at jag sa att inte ens så många kort finns det på alma.  det var precis som om att det var meningen att ni skulle hinna göra så mycket på det dygn som ni hann som ni var hemma. 

jag ångrar än idag att jag sa ifrån när alla skulle fara å träffa dej, vi hade misstänkt magsjuka på jobbet å ville inte smitta om det skulle vara så.. jag ville så gära se ditt hår, dina ögon å hålla din lilla hand.

sitter nu med tårarna i ögonen å saknaden är enorm hos oss alla. 

att få skriva några rader om den här dagen känns bra. jag kommer nog att fortsätta skriva om just den här dagen varje år för det känns så mycket lättare då. 

jag tog med mej barnen å hälsade på på din födelsedag, när vi hade kommit till gnarp så säger alma: jag vet var C****** bor. vi kommer fram å hon går raka vägen fram till dej med en present i handen, säger grattis å ställer dit din bil. hon brukar vilja titta i ditt album ibland å berätta om dej, fin C****** säger hon å så berättar hon en massa roliga historier om alla som finns med på favorit bilden. för att bara var tre år så känns det som om hon är mycket mycket större när hon pratar om just detta. det är en naturlig grej för henne. igår berättade hon att hon fanns när C****** fanns men inte alfonz för han är så liten.

Kärleken Är! <3 <3 <3

puss å kram